Novell – Den vita kräftan
1918. Jag går längs den smala stigen ner till vattnet. Jag ser den otydligt i mörkret. Sjön ligger spegelblank och i fjärran hör jag en uggla hoa.
Jag kliver i den gamla ekan som ligger förtöjd vid stranden. Jag ska ro till andra sidan sjön där kräftorna är lättare att fånga.
Medan jag ror tittar jag på månen. Det är fullmåne och den lyser stor och rund ikväll. Träden runt sjön sträcker sig högt över mig som om de tror att de kan ta på stjärnorna.
Nu ror jag förbi den lilla viken där barna brukar bada. Jag är långt ut men ser ändå tvättbryggan sticka ut i vattnet. Någon måste ha glömt kvar en linneduk för jag ser något vitt ligga på kanten.
Plötsligt far det vita rakt i ansiktet på mig. Båten kränger till och innan jag vet ordet av är jag under vattenytan. Jag sparkar och fäktar för att ta mig upp men den stora linneduken har på något vis fastnat vid min fotled och tynger ner mig djupare och djupare.
Snart ser jag inte längre ekans silhuett i månljuset. Jag samlar kraft och kämpar mig upp en bit men bristen på luft gör mig trött och jag sjunker längre ner i djupet.
“Det är kallt här nere på botten. Den vita kräftan håller fast mig.”
90 år senare
Vi går längs den breda, upptrampade stigen ner till vattnet. Fullmånen speglar sig i den stilla sjön. Det hörs dunkande musik från staden.
Vi sätter oss på bryggan med fötterna i vattnet och pratar om en gammal historia.
”Det sägs”, börjar Lucas som är bra på att berätta historier ”att en mörk kväll för ungefär 100 år sedan kom en fiskare från byn hit för att fiska kräftor. Han rodde ut på sjön i en gammal båt. Men någonting hände. Ingen vet vad. Det enda man vet är att båten hittades ilandfluten i den här viken och det enda som fanns i den var ett stort vitt kräftben.
Ingen har någonsin sett fiskaren efter det och det är inte många som vågar sig hit om nätterna.
Men några modiga har ändå gått hit och alla säger samma sak: ’Det ligger en vit linneduk och flyter i sjön.’”
Vi sitter tysta och stirrar ut över sjön.
Lucas fortsätter med spöklik röst: ”Det enda man inte får göra när man ser duken är att befinna sig i eller ovanför vattnet.”
Ingen säger något på en stund.
Sen skrattar Lucas. ”Ni tror väl inte på sådant där skrock?” säger han. Men jag lägger märke till att han sneglar lite osäkert ut mot vattnet
”Nej nu hoppar vi i” säger Daniel och gör bomben från bryggan.
Vi andra följer efter.
När vi badat färdigt har jag helt glömt bort historien om fiskaren. Vi klättrar vi upp på bryggan och börjar samla ihop våra grejer. Jag råkar stöta till min mp3 så den åker i vattnet. De andra har redan kommit upp på land.
Jag ställer jag mig på kanten för att hoppa i och hämta den. Precis när mina fötter lämnar bryggan ser jag något jag absolut inte vill se.
“Det är kallt här nere på botten. Den vita kräftan håller fast oss.”
av: Emelie Davidsson