Tomten som älskade gröt

Det var en gång en liten gårdstomte. Som heter Göran. Göran älskar att äta gröt. Varje jul sätter bonden ut en tallrik gröt som belöning till tomten. Men en jul glömde bonden mandeln. Då vart tomen Göran så arg att han gick och ringde på hos bonden och sa:

- Vart är mandeln?
- Vadå mandeln? sa bonden?
- Ja, du glömde mandeln i gröten!
- Jag tycker du har varit lat i år så du får ingen mandel i år.

Då blev tomten så arg att han gick ut till ladugården och tog död på den största och fetaste kon bonden hade.

När bonden fick se att hans bästa ko var död, ångrade han sig att han inte hade gett tomten en mandel i gröten.

Sen den dagen fick tomten en extra bit mandel i gröten.

Av: Edwin & Emil

1918. Jag går längs den smala stigen ner till vattnet. Jag ser den otydligt i mörkret. Sjön ligger spegelblank och i fjärran hör jag en uggla hoa.
Jag kliver i den gamla ekan som ligger förtöjd vid stranden. Jag ska ro till andra sidan sjön där kräftorna är lättare att fånga.
Medan jag ror tittar jag på månen. Det är fullmåne och den lyser stor och rund ikväll. Träden runt sjön sträcker sig högt över mig som om de tror att de kan ta på stjärnorna.
Nu ror jag förbi den lilla viken där barna brukar bada. Jag är långt ut men ser ändå tvättbryggan sticka ut i vattnet. Någon måste ha glömt kvar en linneduk för jag ser något vitt ligga på kanten.
Plötsligt far det vita rakt i ansiktet på mig. Båten kränger till och innan jag vet ordet av är jag under vattenytan. Jag sparkar och fäktar för att ta mig upp men den stora linneduken har på något vis fastnat vid min fotled och tynger ner mig djupare och djupare.
Snart ser jag inte längre ekans silhuett i månljuset. Jag samlar kraft och kämpar mig upp en bit men bristen på luft gör mig trött och jag sjunker längre ner i djupet.
“Det är kallt här nere på botten. Den vita kräftan håller fast mig.”
90 år senare

Vi går längs den breda, upptrampade stigen ner till vattnet. Fullmånen speglar sig i den stilla sjön. Det hörs dunkande musik från staden.
Vi sätter oss på bryggan med fötterna i vattnet och pratar om en gammal historia.
”Det sägs”, börjar Lucas som är bra på att berätta historier ”att en mörk kväll för ungefär 100 år sedan kom en fiskare från byn hit för att fiska kräftor. Han rodde ut på sjön i en gammal båt. Men någonting hände. Ingen vet vad. Det enda man vet är att båten hittades ilandfluten i den här viken och det enda som fanns i den var ett stort vitt kräftben.
Ingen har någonsin sett fiskaren efter det och det är inte många som vågar sig hit om nätterna.
Men några modiga har ändå gått hit och alla säger samma sak: ’Det ligger en vit linneduk och flyter i sjön.’”
Vi sitter tysta och stirrar ut över sjön.
Lucas fortsätter med spöklik röst: ”Det enda man inte får göra när man ser duken är att befinna sig i eller ovanför vattnet.”
Ingen säger något på en stund.
Sen skrattar Lucas. ”Ni tror väl inte på sådant där skrock?” säger han. Men jag lägger märke till att han sneglar lite osäkert ut mot vattnet
”Nej nu hoppar vi i” säger Daniel och gör bomben från bryggan.
Vi andra följer efter.
När vi badat färdigt har jag helt glömt bort historien om fiskaren. Vi klättrar vi upp på bryggan och börjar samla ihop våra grejer. Jag råkar stöta till min mp3 så den åker i vattnet. De andra har redan kommit upp på land.
Jag ställer jag mig på kanten för att hoppa i och hämta den. Precis när mina fötter lämnar bryggan ser jag något jag absolut inte vill se.
“Det är kallt här nere på botten. Den vita kräftan håller fast oss.”

av: Emelie Davidsson

Prao v. 37 Apoteket Örnen

Det finns mycket att göra. En arbetsdag går fort och efter en vecka på apoteket Örnen i Tranås har jag lärt mig mycket om både läkemedel och rutiner.

Det är ett omväxlande och roligt arbete jag kommer till måndagsmorgonen v. 37. En städerska dammar av hyllorna och personalen plockar med både varor och papper. Jag leds ner till ett omklädningsrum där jag får byta om till vit rock och innetofflor. Efter det tas jag med på en rundtur i apoteket av min handledare
Berit Johansson. Det är intressant att se hur det ser ut ”bakom kulisserna.” De kommande dagarna får jag plocka varor, sitta i kassan, hjälpa till med recept mm.

Under veckan som går intervjuar jag några i personalen och får veta att de trivs bra med sina jobb. De tycker att det är roligt och omväxlande. Det enda tråkiga är budget, tycker chefen Maria Skott. En apoteksanställd ska inte bara kunna hämta mediciner och sitta i kassan. Han ska även vara stresstålig, noggrann och lyhörd. ”Man ska kunna känna av kunderna, en del vill ha mycket information och en del vill ha lite” berättar Berit Johansson. På frågan om någonting är svårt svarar Katrin Edborg att det kan vara svårt att veta om man ska skicka folk till vården eftersom de ofta kommer till apoteket innan de går till sjukhuset.

På ett apotek finns tre olika yrkesgrupper: apotekare, receptarie och apotekstekniker. För att bli apotekare behövs fem års utbildning och för receptarie behövs tre år. Är man apotekare eller receptarie får man göra allting. En apotekstekniker jobbar med kunder utan recept.

Tranås apotek grundades av Gustaf Theodor Carpelan. Då låg det på Storgatan. Sedan dess har det legat på Ågatan och Falkgatan. Nu ligger det på Storgatan igen. Det är 14 anställda på apoteket och man har i genomsnitt 600 egenvårdskunder, som handlar receptfria läkemedel, per dag.

Ordet apotek kommer från grekiskans apotheke som betyder förråd. De vanligaste apoteksnamnen är Lejonet, Svanen, Hjorten, Örnen och Gripen. Anledningen till att det är djurnamn är att förr hade man inga nummer på husen utan använde ofta bilder istället. Bilderna blev sedan namn på apoteken.

Emelie Davidsson 9a

Vecka 37 praktiserade Ängarydskolans 9: or. Jag (Linnea Hedengren), Mathilda Silius och Josefina Norin åkte till Eksjö och praktiserade på sjukhuset. Vi kom på olika sektioner, men fick göra ungefär samma saker, t ex bädda sängar, dela ut mat till patienter, kolla blodsockret och blodtrycket, gå på studiebesök på andra avdelningar mm. Det har varit en jätteintressant vecka och jag har lärt mig en hel del.

Höglandssjukhuset i Eksjö var ett spännande och intressant ställe att praktisera på. Man fick se hur det var att jobba inom vården. Det kan göra en både glad och ledsen, ibland är det stressigt och vissa stunder kan det bli väldigt långtråkigt.

Jag var på medicinsk vårdenhet 4 och hade Birgitta Holmström som handledare. Hon är undersköterska och har jobbat som det i 40 år och trivs jättebra med sitt jobb. Hon har bra arbetskamrater och tycker det är spännande för man vet aldrig vad som händer nästa dag. Att få träffa många människor är ett stort plus med jobbet och när man ser att det går bra för patienterna blir man lycklig inombords.

– Sen kan det också vara väldigt jobbigt när man inte kan hjälpa till eller att patienten inte blir bättre, säger sjuksköterskan Ellinore, som har jobbat där i 5 år.
På denna arbetsplats finns det sju olika yrken representerade: undersköterska, sjuksköterska, läkare, receptionist, sekreterare, arbetsterapeut och sist men inte minst; städerskan.

– Utan henne skulle det knappt funka, säger Birgitta och ler.
Det finns nackdelar med att jobba där också. Det kan vara väldigt stressigt och påfrestande för både kropp och själ. Arbetstiderna är inte de bästa heller och man måste ibland jobba storhelger som jul och påsk.

Vad händer om avdelningen blir full?

Medicinsk vårdenhet 4 har 15 platser + 2 extrasängar om det skulle bli fullt. Om alla 17 bäddar är upptagna och det kommer in en ny patient, får man hänvisa till ett annat sjukhus eller skicka den till kirurgen.

Den medicinska vårdenheten 4 får patienter som behöver behandlas med medicin, men också andra som lider av blodsjukdomar, inflammationer, hjärtproblem mm.

Man tar emot ca 90 patienter/mån. och de flesta är äldre personer.

Kan vem som helst jobba inom vården?

Om man ska jobba inom vården är det bra att man är noggrann, att man kan lyssna på vad andra vill säga och ha förståelse.  Det är också viktigt att man bryr sig om andra. Empati är ett nyckelord!

För att bli undersköterska räcker det med att man går tre år på omvårdnadsprogrammet, men för t ex sjuksköterska krävs det tre års högskoleutbildning efter gymnasiet.

Studiebesök på olika avdelningar

Under veckan fick vi göra studiebesök på olika avdelningar i sjukhuset. Det var väldigt bra, för man fick se lite olika saker, inte bara ett ställe. Vi var hos ambulansen, sjukgymnasten, på laboratoriet, BB och sen fick information om rökavvänjning. Vi fick reda på vad det krävs för utbildning för jobben och en liten inblick i hur det är att arbeta på de olika ställena. Jag tyckte att BB var mest intressant, eftersom att jag vill bli barnmorska. Där fick vi se hur de jobbade och blev informerade om hur mamman får hjälp, från det att hon blir gravid till det att hon förhoppningsvis åker hem från förlossningen med en liten bebis.

Inget avskräckande för mig

Praktik tror jag är väldigt viktigt, så att man får en egen uppfattning om yrkena, inte bara matas av andras åsikter. Praktiken hjälper en att få en inblick i hur det verkligen är.

Handledarna på sjukhuset har en vikig uppgift för att få ungdomar intresserade av vårdyrket. Under veckan träffade vi på både bättre och sämre handledare. Vissa verkade helt ointresserade av oss elever medan andra engagerade sig och förklarade vad de gjorde hela tiden. En handledare som pratar med eleven och tar sig tid att svara på frågor gör att man får en mer positiv syn på arbetet.

Jag tycker det har varit en jätteintressant vecka och trots att jag fick se både positiva och negativa saker så blev jag inte det minsta avskräckt. Det känns som att ett yrke inom vården är rätt för mig!

Linnea Hedengren

Ängarydsskolan 9a

2008-09-15

Jag har läst boken Anklagad som är skriven av Robert Cormier. Den handlar om en 7-årig flicka som älskar att pussla.

En dag blir hon mördad och Jason, hennes bästa kompis som var 12 år blir misstänkt. Trent, en förhörsledare som har ett rykte att alltid få folk att bekänna, blir anlitad till att lösa brottet.

Han sitter snart med Jason mitt emot sig i ett litet rum och försöker få fram sanningen, men Jason tror att han är där för att hjälpa till att lösa problemet. För han var ju den sista som såg Alicia vid liv, eller?

Anklagad var lite jobbig att läsa i början, det kom in nya personer hela tiden och man förstod inte så mycket. Men efter några kapitel så begrep man och den blev bara mer och mer spännande.

Bokens genre är deckare men också vänskap och skräck.

Anklagad är Cormiers sista bok och den påminner oss om att vi har en suverän författare. Han läste alltid igenom sina böcker och letade efter den perfekta frasen, men det hann han inte göra med denna bok.

Anklagad tycker jag är en läsvärd bok. Den får betyget 4/5.

av: Linnea Hedengren, 7A

– Vad var det som prasslade!? sa Vilma vettskrämd och tittade in mot den mörka skogen, sedan tillbaka på mig.

Egentligen var jag inte rädd för mörker. Men när vi gick där på den smala grusvägen som ledde ner till sjön, så var jag livrädd. Troligtvis hade vi skrämt upp varandra. Och att vi berättade spökhistorier med resten av klassen innan vi smet iväg gjorde säkerligen inte saken bättre.

– Det var bara inbillning, svarade jag, trots att det mystiska ljudet hade nått mina öron också.

Jag och Vilma hade varit bästa kompisar ända sen vi gick i tvåan, då hon flyttade in i huset bredvid mig. Mitt blonda, tunna hår var helt olikt hennes långa, mörkbruna lockar, och vi var faktiskt inte alls lika på något sätt. Men ändå hade vi blivit jättebra kompisar och visste verkligen allt om varandra.

Vilma blickade in mot skogen igen med ögon stora som tefat. Hon mumlade något om att jag aldrig trodde henne, men jag låtsades inte höra. Vi fortsatte gå, tätt intill varandra för att ingen av oss skulle behöva gå så nära dikeskanten.

Det var bara fullmånens blekgula sken som lyste upp vägen, som blev smalare och smalare ju längre vi kom. Ugglornas hoande ekade mellan de höga träden. Det började bli lite kyligt men det hindrade oss inte från att fortsätta. Vi gick och gick. Vägen kändes mycket längre än vad den hade gjort när vi gick samma väg tidigare på dagen för att lägga i alla kräftburarna. För att lätta lite på spänningen så sa jag lite nonchalant:

– Kräftfiske med övernattning tillsammans med klassen, tss… vem kom på det?

– Jag tyckte det var en rolig idé, svarade Vilma. Men det tycker jag inte längre. Detta är jätteläskigt och det känns hela tiden som att det är någon bakom oss!

– Sch! viskade jag, och tog tag i Vilmas arm för att hon skulle stanna. Vad var det där? Det prasslade till än en gång och sedan hördes ett ylande. Ett förfärligt ylande som jag aldrig hade hört förut. Jag hade hört många vargar yla i mitt liv, men detta var något utöver det vanliga.

Vilma stannade till och så utbrast hon:

– Jag sa ju att jag hörde något! Det är samma läte som förut!

– Men tyst! väste jag. Tänk om någon hör oss!

Hon blev tyst och började nervöst titta sig omkring. Nu var det inte så långt kvar till sjön men vi var tvungna att gå igenom en liten dunge av granar för att komma fram. Dit räckte inte månens sken så där inne var det becksvart. Men vi fortsatte att gå.

Helt plötsligt såg jag ett ljus som blinkade till. Jag blev så rädd att jag började springa. Genom dungen, ut på stigen, vidare en liten bit och … stopp. Vatten. Sjön låg alldeles spegelblank och det var en tjock dimma över vattenytan. Andfådd stannade jag och tittade bakåt. Där kom Vilma lite efter. Men ingen mer.

– Du får inte skrämma mig sådär! sa hon när hon kommit fram.

– Jag lovar! Det var någonting där. flåsade jag. Det var två ögon som glänste till!

– Och du ska snacka om inbillning? sa Vilma och slog mig på huvudet.

Jag blev tyst och tittade upp mot grandungen som jag just sprungit genom. Nu var ögonen borta och vi hade äntligen kommit fram till sjön.

– Jaja, vi kom fram lite snabbare i alla fall, sa jag skämtsamt och slog tillbaka på hennes rygg.

Vilma var bara tyst och stirrade rakt in mot skogen. Hon stod blickstilla, tills hon skrek till och sprang rakt in i skogen. Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag kunde inte bara låta henne springa.

– Stanna! Vilma! skrek jag, men hon brydde sig inte. Hon bara sprang och sprang, och jag rusade efter.

Plötsligt hörde jag ljudet igen. Det kändes som att blodet i mina ådror frös till is. Lätet hördes mycket tydligare denna gång. Jag vände mig om och där såg jag de två ögonen igen. Sen blev allting svart.

När jag återigen öppnade ögonen var fullmånen det första jag såg. Jag kände inte igen mig. Mitt huvud snurrade och jag kände mig yr. Jag tittade mig omkring. De höga, kala träden omringade mig och när jag såg Vilma bredvid en sten lite längre fram sprang jag fram till henne.

– Vilma! Kom, vi måste tillbaka! sa jag och ruskade om henne. Men hon rörde sig inte. Mitt hjärta slog ett extraslag. Jag kittlade henne i sidan, där hon var som mest kittlig. Men ingen reaktion. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tittade på hennes ansikte och fick syn på två röda märken på halsen. Det såg ut som ett bett av något slag. Nu hoppade hjärtat över ett slag. Inte kunde hon väl blivit… nej… så kan det inte vara.
Jag beslutad mig för att springa tillbaka och hämta de andra. De måste ju trots allt få reda på vad som hade hänt.

Vägen kändes ännu längre än innan. Det var som i en dröm när man bara springer och springer, men inte kommer någonstans. Mina ben var helt utmattade när jag kom fram och alla bara stirrade på mig. Mellan andetagen försökte jag få fram några ord.

- Vilma… sprang rakt ut… nu ligger hon… rör sig inte.

Lina, min lärare kom fram och klappade mig på ryggen och försökte lugna ner mig. Hon försökte få mig att berätta vad som hade hänt något långsammare och mer i detalj. Efter några minuter hade jag förklarat allt om ljuden vi hört, om ögonen jag sett och hur Vilma bara sprang iväg. Till slut gick vi tillbaka till platsen där jag och Vilma hade ramlat. Nu var det inte alls lika läskigt och vägen var inte alls lika lång. Inte heller hörde jag något konstigt.

– Men är du säker på att det var just här som du lämnade henne då? frågade
Linda när vi kommit fram och letat en stund.

– Ja, jag är säker, för där är min tröja som jag lämnade, sa jag och pekade på den mörkblåa luvtröjan som nu var ganska smutsig. Man såg den inte så bra i mörkret. Men den var där i alla fall.

Vi letade och letade men hittade inga spår efter henne. Alla ropade hennes namn, men inget svar. Jag kröp på backen och knäna blev alldeles blöta av daggen som hade lagt sig. Plötsligt hittade jag Vilmas armband som hon fick av mig när hon fyllde år för några veckor sedan. Då kom bilden av bitmärket tillbaka.
Jag reste mig upp, och när jag torkat av knäna såg jag på mina smutsiga händer. De var inte bara fulla av jord och blött gräs, de var även blodiga. Nu började tankarna i huvudet snurra runt. Vad var det som pågick?

Vilma kom inte tillbaka. Vi letade jättelänge men fann inte ett enda spår, förutom det fina armbandet. Vi har fortfarande inte fått reda på vad som hände med henne. Men det konstiga är att varje natt som det är fullmåne hör jag samma konstiga ylande och ser samma skrämmande ögon som jag såg när vi var i skogen med klassen och fiskade kräftor. Men nu är det inte bara ett par ögon, utan två. Min största fråga nu är; Ska man tro på varulvar?

Linnea Hedengren 9A

31 aug -08